Förflyttning/förnyad: ny blogg.

Jag vill bara känna dina andetag.
Tänj min hud, dra i den, öppna den,
gör sprickor och djupa sår.
Jag ser dina misstag.
Allt som låter är tiden som går.

Skönt att komma bort litet. Hösten är vacker och luften blir lättare att andas. Det känns inte lika tjockt i halsen längre men kroppen blir mjukare och sväller. För mycket höstmys, för litet höstpromenader. Det kliar på benen och jag har möblerat om i mitt rum.

I köket. Vattnet som strömmar genom rören i väggarna. En suddig reflektion av rörelse i fönstret. Regnet som fallit hela dagen, en jämn ström av milda vattenpilar mot den rena fönsterrutan.
Föraktet. Den tarvliga lågmäldheten med att sitta och prata med sig själv. Låga men gälla viskningar mot en själv. Att sitta fängslad i sin egen kropp, en sorts rörligt fängelse. Att röra sig i, att röra sig med. Något som ingen annan ser men som man ändå tvingas släpa på. En osynlig slöja. Knäna och ryggen ömmar, väggklockan tickar. Snart så, tänker jag, snart. Mina naglar är glittriga och jag smörjer in mina händer, de doftar honung. Planer för veckoslutet, ett sorts ljus längst fram i tunneln. Söndag. Jag återgår till min bok en stund.

Måndag. Obligatorisk huvudvärk, bröstont. Folk frågar hur det är och jag svarar att jag är trött, säger inte vad jag är trött på. Försöker vara glad och le, vara rolig åt de som fortfarande ägnar mig en liten tanke, en blick. Det antalet har halverats nu, vet inte precis varför.
Jag tänker på dig, jag tänker på mig. Försöker låta bli. Försöker hedja tankarna med något, de dåliga och de som blir för mycket, tar upp för mycket tid, med färg, ord, plugg, intryck, ljud. Ibland går det bra, ibland går det inte.
Det är måndag och måndagen går mot sitt slut.

Han säger åt mig att gömma mig under täcket klockan sex på morgonen för nu ska han tända lampan. Lyfter en liten stund senare på täcket och kysser mig snabbt innan han skyndar sig iväg. Jag tänker att det är fint och somnar om, drömmer om honom, vaknar och lämnar ett meddelande kvar på sängen innan jag går hem. Tänker att det kommer dröja minst en vecka till innan jag får krypa in i hans famn när han sover för att jag själv inte kan somna. Vaggas i sömn sakta av hans andetag.

-

Morgonkaffe och fruktbröd. En kvardröjande känsla av hans armar runt mig. En känsla blandad av lugn och enslighet. Det känns okej, det är lördag.

Folk ser så besvärade ut när de går förbi utanför mitt fönster. Den kalla luften lägger sig över golvet, jag fryser om tårna trots mina raggsockor som mamma stickat åt mig, min dåliga blodcirkulation i fötterna gör det heller inte bättre.
Reflektionen av mig i fönsterrutan: mörk, en blandning dova nyanser av brunt, blått och grått. Mina ansiktsdrag är otydliga, utsuddade, tillrörda. Hela jag är suddig, som om hela min person idag är diffus och ogripbar. Bara en otydlig skugga. Svävande och oskarp. Helgen kommer nu och då spelar det ingen roll för då får man vara ifred om man vill.

Ögonen är svullna denna kalla morgon, det är nollgradigt där ute. Mina ögon tåras, jag blir gråtfärdig av ingenting. Tröttheten hänger som en tyngd över mina axlar, det spelar ingen roll hur mycket jag sover.
Äter guldnougat till frukost och är trött på skolan. Byggnaden samlar bara stenar på hög.

Pysslar, lägger upp mina bilder här för varenda människa och utomjording som vill se. Försöker fixa julklappar redan nu.